Ett minne som byggs om
Tänk dig att du lånar ut en bok, och varje gång du får tillbaka den har någon ändrat lite i texten. Så fungerar vårt minne. När vi minns något hämtar vi inte en färdig kopia. Vi bygger upp händelsen igen av bitar, och när vi lägger tillbaka den har den ändrats en aning. Det är därför två syskon kan minnas samma julafton helt olika, och båda vara ärliga.
Det låter som en brist, men det är också en styrka. Ett minne som går att bygga om kan kopplas ihop med nya saker vi lär oss. Det är så kunskap växer.
Glömskekurvan
På 1880-talet lärde sig den tyske psykologen Hermann Ebbinghaus långa listor med påhittade stavelser och testade sig själv för att se hur fort han glömde. Det mesta försvann redan under det första dygnet. Men varje gång han repeterade gick det långsammare att glömma. Det kallas glömskekurvan, och den stämmer fortfarande.
Senare forskning har visat något ännu mer användbart. Att försöka plocka fram något ur minnet, till exempel genom att förhöra sig själv, fastnar bättre än att läsa samma text en gång till. Det kallas testeffekten. Det är också därför ett prov som man gör om, och där man tar reda på varför svaret var fel, lär en mer än ett färdigt facit. Mer om det i samtal 10 under fliken Våga.
Den som kan mycket minns mer
Schackmästare kan titta på ett bräde i några sekunder och sedan ställa upp alla pjäser igen. Men bara om pjäserna står som i ett riktigt parti. Om de ställs ut på måfå, minns mästarna knappt mer än nybörjare. Det de har är inget superminne. Det är kunskap som gör att de ser mönster i stället för lösa pjäser.
Så är det med allt. Den som kan lite om bilar minns var en del sitter. Den som inte kan något minns bara att det var något blänkande. Kunskap är krokar att hänga nya minnen på.
När maskinen minns åt oss
Under 2011 kom en uppmärksammad studie från USA. Den visade att människor som tror att en uppgift finns sparad i datorn minns uppgiften sämre, men minns bättre var den finns. Det kallades Google-effekten. Senare försök att upprepa resultaten har gett blandade svar, så man ska inte dra för stora slutsatser. Men tanken känns igen. Vi har alltid låtit andra minnas åt oss: almanackan, telefonboken, den i familjen som minns alla födelsedagar.
Frågan är inte om vi ska låta maskiner minnas åt oss. Det gör vi redan. Frågan är vad vi behöver ha i huvudet själva för att kunna använda det maskinen minns. Den som inte kan något om ett ämne vet inte vad den ska fråga efter, och ser inte när svaret är fel. Det är samma poäng som i samtal 2 under fliken Våga: den som är van att vinna på sitt goda minne har mest att förlora när maskinerna minns bättre. Den som är van att förstå sammanhang har mest att vinna.
Hur en AI minns
När man säger att en AI minns kan det betyda tre helt olika saker.
- Det den lärde sig under träningen. Det är som en människas uppväxt. AI:n har läst enorma mängder text, och det har format hur den tänker och vad den vet. Den sparar normalt inte enskilda texter som i ett arkiv, på samma sätt som du inte minns varje mening du läste som barn. Men en text som förekommit väldigt många gånger kan ibland fastna ordagrant, ungefär som en psalm man sjungit så ofta att den sitter. Det är en del av bråket om upphovsrätt. Och AI:n vet ingenting om det som hänt efter att träningen slutade.
- Det som står i samtalet just nu. Det är som en whiteboard. Allt du och AI:n har skrivit i samtalet står där, och AI:n läser hela tavlan varje gång den svarar. När tavlan blir full måste något suddas eller sammanfattas, och när du startar ett nytt samtal är tavlan tom igen.
- Det som sparas mellan samtalen. Allt fler AI-tjänster har en minnesfunktion, som en anteckningsbok. AI:n skriver ner det den tror är viktigt om dig och läser det nästa gång. Det gör den mer hjälpsam. Men det är också uppgifter om dig som ligger sparade hos ett företag.
Anteckningsboken har också en baksida. En AI som minns vad du gillar och hur du brukar tänka kan börja anpassa sig för mycket efter det. Då bekräftar den dina invanda spår i stället för att utmana dig, som en spegel som bara visar en vinkel. Mer om en AI som håller med om allt finns i samtal 7 under fliken Våga.
Prova själv i kväll. Fråga den AI du brukar använda: Vad minns du om mig, och var finns det sparat? Titta sedan i inställningarna. Där ska det gå att se, ändra och radera det som sparats, och att stänga av minnet helt.
Bilden som skapar ett minne
I en känd serie försök från början av 2000-talet fick människor se gamla familjefoton. Ett av dem var fejkat och visade dem som barn i en varmluftsballong. Ingen av dem hade åkt ballong, och familjen kunde intyga det. Ändå "mindes" ungefär hälften av deltagarna resan efter några samtal, ibland med detaljer.
I dag behövs ingen expert för att fejka ett foto. Forskare vid MIT lät 2024 två hundra personer titta på bilder och filmer som en AI hade ändrat lite. De som såg en AI-gjord film av en AI-ändrad bild fick ungefär dubbelt så många falska minnen som de som såg originalet. De var dessutom säkrare på sina falska minnen.
Det är därför frågan från Idas film är så viktig. På fliken Redan här tog en AI bort bruset men rörde inte Ida. Det är skillnaden mellan att återuppleva och att hitta på. En AI som "förbättrar" ett gammalt foto med ett leende som inte fanns där har inte bara ändrat bilden. Den kan ändra minnet hos alla som tittar på den.
Det digitala som försvinner
Ett fotoalbum från 1950-talet går att bläddra i än i dag. En cd-skiva från 2005, en gammal mobil eller ett konto man glömt lösenordet till är mycket osäkrare. Internetpionjären Vint Cerf varnade 2015 för att vår tid kan bli en digital medeltid, en period som framtiden vet lite om, för att filerna inte går att öppna längre. Hans råd var enkelt: skriv ut de bilder som är viktiga.
På fliken Internet finns avsnittet Webben glömmer, om sidor som försvinner och biblioteket som försöker spara dem. Samma sak händer i det små. Idas film från 2010 fanns kvar på YouTube, men originalfilen var borta och kontot låst. Det var tur, inte planering, att den gick att rädda.
Prova själv i kväll. Välj ut tio bilder som du verkligen inte vill förlora. Spara dem på två olika ställen, och skriv ut de allra viktigaste. Det tar en kväll och kan rädda ett helt liv av minnen.
När vi själva är borta
Vad händer med dina bilder, mejl och konton när du dör? Om ingen vet lösenorden kan allt bli inlåst för alltid. Både Apple och Google har inställningar där du i förväg kan utse någon som får komma åt dina filer när du inte finns längre. Det tar några minuter att ställa in, och det är en av de snällaste saker man kan göra för dem som blir kvar.
Minnet som bor mellan människor
Det mesta av det vi minns har aldrig legat i någon dator. Det har berättats vid köksbordet, på en promenad eller i bilen på väg till någonstans. Varje gång berättelsen tas fram ändras den lite, precis som minnet i huvudet. Och när ingen berättar den längre försvinner den, utan att någon märker när.
Platser bär också minnen. En väg, en lada, en sten vid sjön kan påminna om något som ingen databas har fångat. När ladan rivs eller vägen dras om, försvinner ett minne som aldrig skrevs ner. I Sverige samlar myndigheten Institutet för språk och folkminnen, Isof, in sådana berättelser, och vem som helst kan skicka in sina egna.
Samma helg som jag skrev den här sidan satt vi och åt middag hos en vän och pratade om allt möjligt. Då berättade min mor, för första gången jag någonsin hört, att min morfar en gång blev anhållen för mord. Han hade aldrig haft en tanke på att mörda någon. Till slut hittade polisen den riktiga mördaren, och morfar släpptes. Men när han gick ut fick han med sig orden: nu hade du tur.
Jag vet inte hur länge han satt häktad. Det kan ha varit ett dygn. Men historien hade legat tyst i årtionden, och min mor var glad att få lätta på den. Det är sådana minnen som försvinner om ingen frågar, eller om ingen sitter vid ett bord där det känns okej att berätta. Och orden från polisen säger något om rättigheter också. Att vara oskyldig ska inte vara tur. Mer om det på fliken Rättigheter.
Prova själv. Nästa gång någon äldre i familjen berättar om hur det var, fråga om du får spela in. Du får spela in ett samtal du själv är med i, det står under På näsan på fliken Redan här. Men det är snällare att fråga, och berättelsen blir ofta bättre när den som berättar vet att den ska sparas. En maskin kan sedan skriva ut den. Berättelsen är fortfarande deras.
Rätten att bli glömd
Ibland är problemet det motsatta: att nätet minns för mycket. År 2014 avgjorde EU-domstolen ett fall från Spanien. En man ville att en gammal tidningsnotis om hans skulder inte längre skulle dyka upp när man sökte på hans namn. Domstolen gav honom rätt. I dag finns rätten att bli glömd i GDPR. Du kan be ett företag radera uppgifter om dig, till exempel när de inte längre behövs. Men rätten gäller inte allt. Den måste vägas mot andras rätt att få veta, och arkiv och nyheter har ett starkt skydd. Mer om hur rättigheter krockar finns på fliken Rättigheter.
En AI gör det svårare. Det som har lärts in under träningen går inte att plocka ut som ett kort ur en kortkatalog, eftersom det inte ligger på ett enda ställe. Hur rätten att bli glömd ska fungera för det som en AI har lärt sig är en av de stora olösta frågorna.
Att få glömma själv
Glömska är inte bara ett fel i minnet. Den är också det som gör det möjligt att börja om. Den som gjorde bort sig som femtonåring ska inte behöva möta det i varje anställningsintervju. Därför har samhället länge haft inbyggd glömska. En betalningsanmärkning försvinner efter några år, och även belastningsregistret gallras efter en tid. Tanken är att en människa ska få bli någon annan än den hon var.
När allt sparas, loggas och går att söka fram blir det svårare. En gammal bild, ett gammalt inlägg eller en kommentar kan följa med längre än någon tänkt sig. Det bästa skyddet är gammaldags: tänk efter innan du lägger upp något, särskilt om någon annan, och ge andra samma chans att få börja om som du själv vill ha.
Det vi inte vet än
- Vad det gör med oss att maskinerna minns mer. Forskningen om Google-effekten har gett blandade svar, och om AI finns ännu få långa studier.
- Hur en AI ska kunna glömma. Det går att radera en anteckning, men inte enkelt att radera något ur det en AI har lärt sig.
- Vilka av dagens filer som går att öppna om femtio år. Ingen vet vilka format och tjänster som finns kvar.
- Var gränsen går för att förbättra ett minne. Att tvätta bort brus känns rimligt. Att lägga till ett leende gör det inte. Men däremellan finns många grå steg.
Frågor att ta vidare
Klistra in texten i en AI och ställ en av frågorna, eller ta upp dem vid köksbordet.
- Vilket minne har jag som någon i familjen minns på ett helt annat sätt?
- Vad behöver jag kunna själv för att ha nytta av det maskinen minns?
- Vad minns min AI om mig, och vill jag att den ska göra det?
- Vilka bilder och filer skulle jag sörja mest om de försvann i morgon?
- Vem kommer åt mina konton om jag inte finns längre?
- När är det rätt att få bli glömd, och när är det viktigare att något minns?
- Vilken berättelse i min familj finns bara i någons huvud, och vem borde jag fråga innan det är för sent?
Källor
- MIT Media Lab: AI-ändrade bilder och filmer kan skapa falska minnen (2024)
- Association for Psychological Science: Photoshop your past, om ballongstudierna
- NPR: Vint Cerf varnar för en digital medeltid (februari 2015)
- Glömskekurvan och Hermann Ebbinghaus (Wikipedia)
- Chase och Simon: Perception in chess, om schackmästarnas minne (1973)90004-2)
- Sparrow m.fl.: Google-effekten, i Science (2011)
- EU-domstolen: Google Spain-målet C-131/12 (2014)
- Isof: Institutet för språk och folkminnen
Videor
- Elizabeth Loftus: How reliable is your memory? (TED, 2013). På engelska, med textning på flera språk. Minnesforskaren som visat hur lätt falska minnen kan planteras, och vad det betyder i en rättssal.
