HurDetFunkar

Internet – vem håller i nycklarna?

Från HurDetFunkar, den gamla skolhjälpen som fått nytt liv. För nyfikenhet är något som aldrig åldras. Senast uppdaterad den 16 november 2026.

Anna Malmberg

Kartboken och nyckeln

När du skriver en webbadress slår datorn upp den i ett slags kartbok över hela internet, ett system som kallas DNS. Kartboken säger var sidan faktiskt finns. Om någon kunde förfalska den skulle du kunna hamna på en falsk banksida utan att märka något.

Därför skrivs kartboken numera under med digitala signaturer. Sverige var tidigt ute. Toppdomänen .se, som Internetstiftelsen sköter, var den första i världen som erbjöd den sortens skydd, redan 2005. Den översta sidan i kartboken signeras med en nyckel som förvaras i välbevakade valv i USA, och fjorton betrodda människor från hela världen behövs för att använda den. En av dem är svenskan Pia Gruvö, kryptostrateg vid Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten med nära fyrtio års erfarenhet av kryptering. Det står mer om nyckelbärarna på Sverigesidan.

Låsen som måste bytas i tid

Nästan all kryptering på internet bygger på matematiska problem som är lätta att kontrollera men nästan omöjliga att lösa baklänges. Det är samma tanke som cykellåset på matematiksidan.

En tillräckligt stor kvantdator skulle kunna lösa en del av de problemen. En sådan finns inte än, och ingen vet säkert när den kommer. Men det finns en risk redan i dag. Någon kan spara krypterad trafik nu och läsa den om tio år, när verktygen finns. Det kallas samla nu, knäck sedan. För hemligheter som ska hålla länge är det allvarligt.

Därför byts låsen redan nu. I augusti 2024 publicerade det amerikanska standardiseringsinstitutet NIST de första nya krypteringsstandarderna som är tänkta att stå emot kvantdatorer, och bytet pågår i hela världen. Det är som att byta lås på ytterdörren när man hör att det finns en ny sorts dyrk, innan tjuven har kommit.

Varför dör aldrig www?

På 1990-talet gjorde varje dator ofta bara en sak. En skötte posten, en annan filerna och en tredje webbsidorna. Datorerna fick namn efter sitt jobb: mail, ftp och www, som står för World Wide Web, den webb som Tim Berners-Lee uppfann på forskningscentret CERN i Schweiz. Det var som i en gammal by, där smedjan, posten och handlarn hade varsitt hus med varsin skylt.

Sedan fastnade de tre bokstäverna i kulturen. I reklam och på lastbilar blev www en signal: det här är en webbadress. Ingen behövde förklara mer.

I dag kan en enda dator göra allt, så varför finns www kvar? Det finns faktiskt tekniska skäl. Tänk på adressen som en tomt med hus.

Det viktigaste för den som har en egen sajt är enkelt. Skriv in din adress både med och utan www. Båda ska leda till samma sida, och den ena ska skicka vidare till den andra. Då vet både besökaren och sökmotorerna vilken adress som är den riktiga.

Isberget

Det mesta av internet syns inte. Det brukar beskrivas som ett isberg i tre lager:

LagerUngefär hur stor delHur man kommer åt detVad som finns där
Ytwebben (surface web)några få procentEn vanlig webbläsare och en sökmotorÖppna sidor, nyheter, butiker, den här sidan
Djupwebben (deep web)den allra största delenEn vanlig webbläsare, men bara med inloggningDin e-post, din bank, journaler, företagens databaser
Mörka webben (dark web)en mycket liten delSärskilda webbläsare, till exempel TorAnonyma sidor, både för skydd och för brott

Siffrorna ska tas med en nypa salt. De procentsatser som ofta citeras, som att ytwebben skulle vara fyra till fem procent, går inte att mäta på riktigt. Ingen kan räkna det som ligger bakom låsta dörrar. Men bilden stämmer i stort.

Tänk på en stad. Ytwebben är skyltfönstren längs huvudgatan, där vem som helst kan titta. Djupwebben är allt bakom dörrarna: våningarna där folk bor, kontoren och bankvalven. Det är inget hemligt eller farligt med den, det är bara privat. Det mesta du gör på nätet varje dag sker där. Mörka webben är grändernas bakdörrar, där man kan komma och gå utan att någon ser vem man är.

Mörka webben har ett dåligt rykte, och en del av det är förtjänt. Där finns marknader för stulna uppgifter och olagliga varor. Men tekniken bakom den, Tor, togs från början fram för att skydda kommunikation, och den används i dag av journalister, källor och människor i länder där internet är övervakat eller censurerat. Bland andra Facebook och BBC har egna adresser där, just för att nå dem.

Det är samma fråga som på resten av sidan. Anonymitet skyddar både den som gömmer sig för en diktator och den som gömmer sig för polisen. Tekniken väljer inte sida. Det gör människorna som använder den.

Internet som känner igen dig

Länge var det du kunde som släppte in dig: ett lösenord. Problemet är att lösenord glöms bort, återanvänds och lockas ur oss av fel personer. Det står mer om det på säkerhetssidan.

Nu växer något annat fram. Med passnycklar ligger en digital nyckel i din telefon, och ditt finger eller ansikte låser upp den. Ditt fingeravtryck lämnar aldrig telefonen. Det är som en nyckel i ett kassaskåp hemma, där fingret öppnar skåpet men ingen annan någonsin ser fingret.

Samtidigt tittar många tjänster på mer än nyckeln. Banker och stora tjänster ser vilken enhet du använder, var du är, vilken tid det är och ibland hur du brukar skriva och klicka. Stämmer allt släpps du in direkt. Avviker något får du bevisa vem du är. Det kallas riskbaserad inloggning. Det är lite som handlaren i byn som känner igen dig på gången och inte behöver se legitimation.

Det är praktiskt. Men det är också just det som gör det obehagligt. Samma signaler som känner igen dig kan användas för att följa dig.

Integritet är inte samma sak överallt

Ala Sarah Alaqra, docent i informatik vid Karlstads universitet, forskar på varför verktyg som skyddar vår integritet så ofta inte används, fast de finns. Några av hennes iakttagelser är värda att ta med sig:

Två sanningar om fingeravtryck

Fråga en säkerhetsexpert om biometri, och många rycker till. Ett lösenord kan du byta om det läcker. Ditt ansikte eller ditt fingeravtryck kan du aldrig byta. Om sådana uppgifter samlas i stora register hos någon annan kan de aldrig tas tillbaka.

Fråga en vanlig människa, och många säger tvärtom att fingret i telefonen har räddat dem fler gånger än de kan räkna.

Båda har rätt. Det är just det Alaqra menar med att sammanhanget avgör. Ett fingeravtryck som stannar i din egen telefon är något helt annat än ett fingeravtryck i någon annans databas. Den som skyddar landets hemligheter och den som vill komma in i sin egen bank står i olika situationer, och båda gör rätt i att tänka som de gör.

Utelåst ur sitt eget liv

Tänk dig att du ramlar i Medelhavet och förlorar telefon, plånbok och allt. Hur kommer du då in i ditt eget liv igen?

Inom säkerhet talar man om tre mål. Det hemliga ska hållas hemligt. Uppgifterna ska vara korrekta. Och den som äger dem ska komma åt dem. Det sista glöms ofta. Det är vanligt att just de som tar säkerhet på störst allvar låser ute sig själva. Säkerhet som stoppar ägaren har bara gjort två tredjedelar av jobbet.

Det går att förbereda sig, och det behöver inte vara krångligt:

Ett eget svenskt internet?

Ibland hörs tanken att Sverige borde ha ett eget internet. Bakom den finns ofta en rimlig oro. Flera kablar och ledningar på botten av Östersjön skadades 2023 och 2024. Vad händer med betalningar, sjukvård och myndigheter om förbindelserna med omvärlden bryts?

Men idén har en baksida. Internet byggdes utan något centrum. Redan på 1960-talet ritade ingenjören Paul Baran på RAND i USA nät där meddelandena kunde ta en annan väg om en del slogs ut. Ett nät som går att koppla bort från världen går också att koppla bort från sina egna invånare. Ryssland antog 2019 en lag om ett "suveränt internet" som ger staten makt att styra och isolera nätet. Iran stängde samma år av internet i nästan hela landet under omfattande protester.

Det finns en mellanväg, och det är den de flesta som arbetar med beredskap menar. Viktiga tjänster ska kunna fungera inom landet även om kablarna ut är brutna, utan att någon får makten att stänga av kablarna in. Skillnaden mellan ett skyddsrum och ett fängelse är vem som har nyckeln.

Internet från himlen

Det finns ett sätt att få internet som inte behöver någon kabel alls. Starlink, som ägs av Elon Musks rymdbolag SpaceX, skickar internet via tusentals små satelliter som cirklar lågt runt jorden. Du ställer en liten antenn på taket, och den hittar satelliterna själv. I oktober 2026 hade tjänsten 13,6 miljoner kunder över hela världen.

För den som bor långt från närmaste fiberlåda, på en fäbod, på en båt eller i ett krigsområde, har det förändrat allt. I Ukraina blev Starlink snabbt en livlina när näten på marken slogs ut.

Vem kan stänga av himlen?

Men just Ukraina visar också problemet. Hösten 2022 bad Ukraina om täckning ända fram till den ryska flottan på Krim, för en attack med obemannade båtar. Musk sa nej, eftersom han var rädd att det skulle leda till ett större krig. Man kan tycka vad man vill om beslutet. Men det fattades av en enda man, som ägde nätet.

Det är tillgångsfrågan i sin skarpaste form. En fiberkabel i marken kan grävas av, men den ägs ofta av en kommun, ett byalag eller ett bolag som lyder under svensk lag. En satellit över ditt hus lyder under någon annans.

EU har därför bestämt sig för att bygga ett eget nät av satelliter, IRIS². Det ska främst ge säkra förbindelser för myndigheter, försvar och räddningstjänst, och de första uppskjutningarna är planerade till 2029.

Tänk om Sverige hade varit först?

Det är en lockande tanke. Sverige har rymdbasen Esrange utanför Kiruna och har länge varit duktigt på både radio och mobilnät. Men det som gjorde Starlink möjligt var inte främst satelliterna, utan raketerna. SpaceX lärde sig landa och återanvända sina raketer, och då blev det plötsligt billigt nog att skicka upp tusentals satelliter. Satelliterna håller dessutom bara i några år innan de måste ersättas. Det är ett spel som kräver mycket djupa fickor.

Och den svenska fibern var inget misstag. Sverige har ett av Europas mest utbyggda fibernät, ofta grävt av byalag och kommuner som gick ihop. En fiberkabel kan ligga i marken i årtionden, bära enorma mängder data och ägas av någon i närheten.

Kanske är det klokaste inte att välja det ena eller det andra, utan att ha båda: fibern som grund, och himlen som reserv när grävskopan eller ankaret slår av kabeln. Precis som med skyddsrummet är frågan inte bara om det finns, utan vem som har nyckeln.

Det vi inte vet än

Frågor att ta vidare

Klistra in texten i en AI och ställ en av frågorna, eller ta upp dem vid köksbordet.

  1. Förklara för mig, steg för steg, vad som händer från att jag skriver en webbadress tills sidan syns.
  2. Svarar min egen sajt på adressen både med och utan www, och skickar den ena vidare till den andra?
  3. Vilka av mina konton skulle jag få svårt att komma in i om jag förlorade telefonen i dag?
  4. Vad är skillnaden mellan att telefonen läser mitt fingeravtryck och att en myndighet sparar det?
  5. Vilka tjänster i samhället borde kunna fungera även om Sverige blev avkopplat från resten av internet?
  6. Var går min egen gräns mellan bekvämlighet och integritet?

Källor

Videor

Här finns ännu inga videor. Tips tas tacksamt emot.